fialottasfunderingar

Tycker att väldigt många familjer jag har inblick i verkar mer eller mindre dysfunktionella. Det är ungdomar som skär sig, blir utsatta för mobbing, psykisk eller fysisk misshandel, knarkar och sitter i fängelse (ok, det senare gäller EN person jag känner, men ändå). Alla äter antidepressiva mediciner. Typ.

De vuxna verkar helt socialt inkompetenta alternativt dricker för mycket eller är allmänt elaka  - och då helst mot sina barn.

Vart är vi på väg? Eller är det bara jag som har den tvivelaktiga förmånen att få ha såna här personer i bekantskapskretsen? De äldre generationerna är kanske förlorade, men vi måste värna om våra barn och ungdomar. Uppväxten blir ju det bagage vi sedan bär omkring på resten av livet, och i många fall upprepas dysfunktionella beteenden när barnen/ungdomarna växer upp och bildar egna familjer. Och satsa pengar på barn- och ungdomsvård (både fysisk och psykisk), skolor, missbruksvård och familjerådgivning. Jag betalar gärna skatt till det. Också.

Å andra sidan, hur ser en funktionell familj ut? Finns det några sådana? Maila mig isåfall, så gör jag ett reportage! (Eller skulle kunna göra, om jag haft en tidning att skriva för.)